att passet bara råkade stå kvar på veckoschemat och att det definitivt skulle ställas in när de upptäckte det, eller
att det skulle bli typ tränaren och jag som var där – det har hänt mig en enda gång förut, och det var mitt i sommaren.
Men vi var ett tiotal deltagare som tränaren körde hårt med på juldagskvällen, riktigt välkommet och välbehövligt – inte minst som man kan känna sig lite ofräsch efter all julmat och allt julgodis…
För ett par veckor sedan hade jag riktigt jäkla ont i höften, och jag fruktade på riktigt att det var slut med träning för mig. För ska det va’ så ska det va’; allt eller inget. Men som jag hoppades var det inte dags för höftprotes än i alla fall… Kroppen skickade bara en liten varningssignal: Var rädd om mig, annars…!! Och nu känner jag mig stark igen, och njöt av ett hårt pass på juldagen med en proffsig tränare och bra musik.
Så här års, runt jul/nyår brukar Ice Age-filmerna visas på tv, och jag brukar hålla utkik efter dem. Vissa av dem har jag förvisso tröttnat på, men inte alla.
Och den sköna bönan här ovan tröttnar jag aldrig på, hon är en riktig favorit: Sids farmor.
Jag kom att tänka på henne (och hur Sid servar henne med färdigtuggad mat i någon av filmerna) när jag som vanligt gav Femmas ben till Delfi och sa åt Femma att hämta det andra, otuggade benet i köket. Med ålderns rätt vill nämligen Delfi att någon, dvs Femma, mjukar upp kanterna på hudbenet lite innan hon börjar tugga. Så även om båda självklart får varsitt ben, avvaktar Delfi tills Femma tuggat lite på sitt ben – sedan görs ovan nämnda byte, och därefter kan båda tugga på varsitt ben och båda är nöjda. Femma har fått ett sprillans nytt ben och Delfi ett med mjuka kanter.
tänkte jag helt seriöst när pumpen till avloppsbrunnen sade upp sig. Jag hade blivit förvarnad om att det nog var något som inte fungerade som det skulle när det var dags för slamtömning i höstas, men jag är en sån där som ”Arga Snickaren” skulle bli vansinnig på, som sticker huvudet i sanden och skjuter upp att titta närmare på det. Finns liksom det som är roligare än att titta på avloppet…
Men så småningom drog jag i alla fall upp huvudet ur sanden, tittade närmare, och visst tusan var det något. Detta var för ett par veckor sedan, och då funderade jag som sagt på att sälja huset (efter att ha åtgärdat, givetvis), men ångrade mig när jag insåg att jag har världens finaste grannar som hjälpt mig hitta felet och åtgärda det. I regnrusk och blåst har de kommit och tittat, luskat och grejat och nu har jag en ny pump på plats, som dessutom var en bråkdel så dyr som jag trodde.
”Reaktionerna på USA:s nya nationella säkerhetsstrategi har varit många i helgen. I strategin pekas Europa ut som odemokratiskt och en kontinent som står inför civilisatorisk utplåning om inte massinvandringen stoppas.
Samtidigt tonas retoriken mot Ryssland ner. I Kreml välkomnas amerikanernas nya linje och man uttrycker bland annat att strategin är ”i stort sett förenlig med vår vision”.
Morgonstudion med Martin Kragh, senior forskare vid Utrikespolitiska institutet
Martin Kraghs bok Historiens återkomst – Europa och världsordningens sammanbrott (september 2025) blir en av de första böckerna jag läser nästa år.
av Johan Bergggren. Läst och rekommenderar starkt.
När jag lämnade tillbaka Ett land, två folk (av Sören Wibeck) på biblioteket var det med stor skam, då boken var så sliten att den under min läsning föll isär. Bibliotekarien sa inget om det (boken var kanske ända från 2009, då den kom ut?), men hon verkade lägga undan den, vilket jag beklagade högt, eftersom det var en ruskigt bra bok för den som vill ha en opartisk bild av vad konflikten handlar om. Då tipsade bibliotekarien om den här boken, utgiven 2021 och känd för att också vara opartisk.
Voilà!
”Detta blir den första skildringen av Israel-Palestina-konflikten, på svenska för en svensk publik, av en svensk diplomat med insyn i och deltagande i förhandlingar och politiska processer. Som rådgivare till Tony Blair och stabschef på Kvartetten arbetade Johan Bergggren med John Kerry och hans förhandlingsteam samt ledande israeliska och palestinska beslutsfattare och deltog intensivt i bland annat fredsprocessen 2013-2014.”
Anders Persson, statsvetare vid Linnéuniversitetet: ”Det är ovanligt numera att europeiska diplomater och andra praktiker skriver om sina erfarenheter i Israel-Palestina-konflikten. Johan Berggrens bok fyller därför en viktig lucka i forskningen om vad som hittills har gått fel och vad som fortfarande kan göras av det internationella samfundet och parterna själva för att nå fred i Den perfekta konflikten.”
Att som Berggren återge så mycket kunskap och så mycket detaljer om den här konflikten kan verkligen inte vara en lätt sak, och stundvis upplevde jag boken något rörig – jag var glad att jag hade läst den väldigt kronologiskt uppbyggda Ett land, två folk först. När jag läste Sören Wibecks bok skrev jag noggranna anteckningar över kronologin, men den här boken krävde min fulla koncentration på ett helt annat sätt. Om Ett land, två folk bildade pusslets ram, så lade Den perfekta konflikten ut en hel del bitar i pusslets innanmäte. De kompletterar varandra, helt enkelt, och ger tillsammans en riktigt hyfsad bild.
I förlagets egna intervju med författaren själv, beskriver Berggren vem han vill ska läsa boken:
”– Jag hoppas så klart att boken ska nå ut brett, till personer intresserade av historia, Mellanöstern och utrikespolitik, men kanske också till dem som inte känner till så mycket om Israel-Palestinakonflikten tidigare. Det vore särskilt roligt om människor som identifierar sig som tydligt pro-palestinska eller pro-israeliska läste den och förhoppningsvis fick en större förståelse för den andra sidan, och att deras svart-vita bild av konflikten möjligen blev lite mer nyanserad.”
Mig gav boken mycket. Äntligen fattar jag argumenten för (och emot) tvåstatslösningen – och när Berggren så tydligt benar ut de fem huvudfrågorna i konflikten – gränserna och bosättningarna, säkerhet, de palestinska flyktingarna, Jerusalem och Gaza – då blir det också tydligt att man på våldsammast möjliga sätt nu möjligen har löst en punkt i konflikten, den sistnämnda.
my flatcoats 